I en hamnstad i tropikerna stjäl en man i panik en segelbåt. Väl ute till havs upptäcker han att han inte är ensam ombord. ”Han låg så stilla han förmådde, som om minsta rörelse hotade att sätta igång det fruktade. Han lyssnade till slamret och rösterna från gatans djupa dike med tvättlinor spända mellan husen. En sång till vardagen. Han hörde turisternas förtjusta kommentarer, som om lakan och handdukar var pittoreska dekorationer till deras ära, tänkte att en gång hade han också hållit sig med det slags oskuld som gott om pengar ger. Här i gränslandet till den djupa slummen fanns ingenting att beundra, en förfallen utkant bara av den riktiga staden strax ovanför backarna ner mot hamnen. Han hade köpt ett par veckors charter från vintern därhemma, bekymren, sol och värme, koppla av, läkarordination, vänråd, en bussig klapp på axeln, ingen visste längre boten för det okänt onda som drabbat honom.”