Den huvudsakliga forskningsfåran i antikvetenskap är präglad av en teoretisk empirism där den egna observationen och bearbetningen av källmaterial betraktas som kärnan i verksamheten. Traditionell antikhistoria karaktäriseras samtidigt av en objektivitet som kan påstås fordra att den aktive forskaren minimerar sin egen påverkan på forskningsprocessen. I Från Homeros till Rom granskar Johannes Siapkas specifika forskningsfält, exempelvis de struktur-, biografi- eller händelseorienterade. Han konstaterar att traditionell antikhistoria oavsett fält är präglad av ensidiga diskussioner av källkritik och stannar av i en förlamande objektivitet. Genom att peka på konkreta exempel i forskningens uttryck visar Siapkas på disciplinens tillkortakommanden och poängterar att densamma trots allt baseras på teoretiska fundament. Siapkas menar därför att den gängse typen av teorilös forskning formas av sin egen situering och därmed lider av avsnävad kontext. Med sin bok vill författaren problematisera och väcka diskussion kring de begränsningar som frånvaron av teoretisk navigering medför. Från Homeros till Rom utgör den första delen av volym 3 i Johannes Siapkas omfattande bokserie om antikvetenskapens teorier.