Hur kan ett fritt och öppet samhälle skydda sig mot totalitära rörelser och våldsideologier utan att de metoder som används urholkar just friheten och öppenheten? Boken Främlingskap: Svensk säkerhetstjänst och konflikterna i Nordafrika och Mellanöstern undersöker fakta i två svenska, konkreta fall. Författarna Ulf Bjereld och Marie Demker analyserar i sina texter SÄPO:s, IB:s och den militära underrättelsetjänstens agerande dels under den algeriska frigörelseprocessen på 1950- och 1960-talet, dels vid den palestinska självständighetskampen under 1960- och 1970-talet. Författarnas frågeställningar är aktuella och inträngande. Noterade de svenska säkerhetstjänsterna till exempel att den algeriska motståndsrörelsen FLN och den palestinska organisationen PLO utvecklats från organisationer som använde terror som politiskt medel till organisationer som arbetade med mer fredliga politiska verktyg? Hur rättssäkra och effektiva var säkerhetstjänsternas åtgärder mot utländska och svenska medborgare som var aktiva i stödarbetet för Algeriet eller i den svenska Palestinarörelsen?