Vad är egentligen problemet med industrimaten? Allt mer av det vi stoppar i oss har vid något tillfälle befunnit sig i fabrikernas rostfria ståltankar, transporterats på löpande band, behandlats med kemiskt framtagna tillsatser och förpackats i färgglada förpackningar. Istället för gladlynta kockar eller känsliga mathantverkare är det idag kemister, ingenjörer och industriarbetare som designar, tillverkar och monterar vår mat. Men många som köper den industriellt producerade maten är samtidigt oroliga och känner dåligt samvete. Och många högröstade kritiker menar att industrimaten är näringsfattig, miljöfarlig, bedräglig – eller rentav giftig. Finns det fog för denna kritik? Det ängsliga matsamhället tittar närmare på den industriella matproduktionen och drar slutsatsen att industrimat inte alls är så farlig som många tror. Kritiken bygger snarare på att den storskaliga industriella matproduktionen har hamnat på kollisionskurs med en samling vanliga värderingar, som exempelvis uppfattningen att det som producerats utan mänsklig inblandning alltid är bättre (biofili) eller att den traditionella maten automatiskt är bättre bara i egenskap av sin historia (mat-konservatism). Att kritisera färdigmat och pulversås har dessutom blivit ett sätt att markera sin egen moraliska förträfflighet och klasstillhörighet. Vi ser också att motståndet har blivit en kraftfull och samlande symbol för sådant många debattörer vänder sig emot – det är egentligen inte ett motstånd mot en viss sorts mat så mycket som mot teknokrati, liberalism, marknadsekonomi och rationalism.