Sveriges sista bödlar, eller skarprättare som de hellre kallades, levde för inte så länge sedan – den allra sista dog 1920. Ändå representerade de ett gammaldags Sverige där frågor om rätt och fel värderades utifrån den mosaiska rättens skoningslösa principer. Det här är en krönika över en långlivad och sägenomspunnen yrkesgrupps upplösning i ett moderniserat land där den inte längre var önskvärd. Bödlarnas bakgrund och öden avslöjar en brokig grupp, och deras syn på yrket liksom omvärldens syn på dem varierade. Som denna bok kan visa ökade deras anseende ironiskt nog i takt med att straffen humaniserades, och även om somliga inte utövade sitt yrke mer än någon enstaka gång var deras plats i samhället långt ifrån självklar.